Varje år i vintertid går hela Sverige och stora andra delar av värden och stressar upp sig och bara väntar på att Julen ska komma. Man stressar för att hinna med allt som ska göras. Hinna köpa och göra all julmat, hinnar baka allt julgodis, hinna köpa alla julklappar, hinna klä granen och allt annat i huset med julpynt och allt utanför i ljusslingor. Man ska också hinna julstäda och slå in alla julklappar och hinna fixa i ordning allt innan släkt och vänner får komma och man i lugn och ro kan sätta sig ner framför tvn och glo på kalle anka och hans vänner precis som iaf alla svenskar gör varje jul.

Idag är de dagen efter jul och för mig känns julafton för mig blott ett minne. Det som är beviset på att det Julafton reda har varit är juklapparna som ligger på mitt rum och att de julklappar jag har köpt inte längre ligger undergranen, att det är ätet från all julmat och allt julgodis och att min gammelmormor ligger i hennes gästrum precis som hon alltid brukar göra på juldags-morgonen. För mig nu mera är julen blott ett minne, när jag var barn var julen så levande för mig.

Jag minns hur man kunde vara glad för julen hur länge som helst och hela december kändes som en stor lång och god jul. Julen var liksom mer levande när man var liten.

Jag och C prata igår om hur man blir ledsen över att juldagsmorgonen inte har glimmat på flera år. Inte bara för att vi inte längre ser på julen med en barns ögon utan på grund av att det aldrig ligger ett tjockt lager med härlig, vit, mjuk snö på gator och tak längre, det är ingen is på hav och sjöar, inte ens lite vit frost finns det att le åt. Men jag är ändå glad åt julen, för det jag tycker att man ska understryka är inte att man ska få så fina klappar så möjligt, att ha en massa snö och en massa julpynt eller kanske mest julmat, utan att man firar julen med de människor som är en när och kär, de människor man älskar.

God Jul!

Nu när det tiden börjar ta slut innan allt ska vara klart och perfekt inför julafton så kan det behövas ett litet ordspråk eller motto som piggar upp en och påminner en vad för underbart man har att vänta när man väl är klar och den stora dagen är här:)
Så här kommer det ett;

Jag undrar om TIM har sett det här, men när jag såg det så tänkte jag genast på oss. För det här är något vi skulle kunna göra, sitta en hel fredags kväll med god mat och hitta på en text till en annan låt. Tycka att det är superkul och sen skratta tills tess gråter, mina börjar få ur sig andningar istället för skratt, ida får ont i magen och jag får ont i käkarna.

Denna morgon börjar med att min mor kommer in i mitt rum och väcker mig med en puss på kinden och jag ser min adventsstjärna lysa i mitt fönster. Hon säger att hon gör i ordning frukost medan jag vaknar till. Jag går upp och borstar mitt hår och sätter på mig vita underkläder och sedan är jag redo. Vi klädde kronan i grönt lingonris och satte sedan i ljusen. Vi satte på oss varsitt vitt långt linne och knöt varsitt band i midjan. Mor ett glitter band och jag ett rött. Sedan blötte vi en lite vit duk och la på mitt huvud där vi sedan satte på ljuskronan. Vi gick igenom vilka låtar vi skulle sjunga och gick sedan ner med en liten korg med fika till far. När vi var nere tände vi ljusen och började sjunga. "Natten går tunga fjät, runt gård och stuva.." ljöd det när vi skred fram emot pappas rum och ställde oss och sjöng.


Så här börjar min Lucia-morgon varje år, förutom att vi i vanliga fall brukar ha med min lillesyster, men denna morgon var hon inte här för hon hade tonårsproblem. Jag kommer ihåg hur det var så jag förstår henne, trots att jag saknade henne imorse när vi lussade för far:)

Idag har vi två luciatåg kvar att göra. Ett för mommo och moffa och ett för dubbel (gammel mormor). Jag tycker Lucia är bland det bästa på hela året. Då känner man verkligen att julen är här och hur mycket glädje den sprider på jorden. Denna vecka har jag även mycket mindre i skolan och göra och ska därför försöka åka iväg med dubbel och julklappshandla och julbaka med henne. Hoppas er Lucia blir fin!

Tjong i medaljongen!
Isbiten Tess känner något närma sig, något varmt och flåsande får henne att  långsamt men säkert tina och vakna ur sin dvala! Något eller någon närmar sig i rask takt..
Hon har nu suttit så länge vid busshållplatsen att jeansen frusit fast i bänken och mörkret krypit sig så nära omkring att hon har svårt att tyda var trottoarkanten tar slut och vägen börjar. Hon märker först inte med ögonen det stora och klumpiga som rör sig mot henne, utan det är först värmen hon känner av. Närvaron av någon eller något.
Även om hon kanske borde bli rädd, känner hon sig bara glad, det är något med den här stora varma klumpen som får henne att känna en viss kärlek och hon smälter i kylan.
När den kommer närmre ser hon vad det är..
Något stort och lufsigt och alldeles svart förutom på det lilla huvudet, där en rufsig och alldeles blond, jag nästan vit liten kalufs har sitt näste. Och lite hårig är den, eller ja han, elelr den där klumpen. Som en stor fluffig lakritsglass från sommarens hejhå, med en vit liten kokostopp på, men självklart är denna store bjässe inte lika kall. Men för det ska man inte tro att den är det minsta mindre god och smaklig. För det är den, han, det.........

 

När vi ändå håller på och lägger ut fina musiksnuttar så kan jag lägga upp två som verkligen speglar vår vänskap till varandra. Dessa kan vi utantill, bara så ni vet! ;)

Vill ni få till julkänslan där hemma? Baka lite lussekatter eller pepparkakor eller mysa ner er i soffan med en filt och lite glögg.. Men glöm för tusan inte att trycka på play först!

Julkalendern del 4( eftersom det är den 4e idag:))
Och där har vi henne den, fjärde tjejen, Cissi. Hon ligger hemma i soffan och surar. "Varför ska livet vara så jäkla tråkigt och varför får jag aldrig någonsin som jag vill?! Jag blir ta migitusan tokig! När ska livet börja gå bra för mig, när ska min livsvändning komma." Allt detta tänker hon medan hon ligger med morsan i din gula soffan i vardagsrummet en fredagkväll vid halv nio tiden. Hon och morsan ligger som vanligt och kollar på "Leilas Jul" medan de dricker sittkvällsthé.

"Nej nu får det vara nog!" tänker hon och reser sig hastigt upp. Hon vandrar bestämt in på sitt rum och ställer sig vid fönstret. Det snöar ute. Vita stora snöflingor faller ner från himlen och hon bestämmer sig för att inte falla som en av dem. Men vad händer nu? Nu står ju allt bara stilla igen. Bäst att få någonting att hända. Hon springer raskt ut i hallen och sätter på sig sina svarta mc-boots och sin svarta skinnjacka, den som morsan sagt åt henne hundra gånger att hon måste plocka undan för att det är för kallt ute för den nu, men de skiter väl hon i. Hon tar den ändå och skriker in till morsan, "morsan jag går ut en stund!"
 

Hon springer ner för de två trapporna och det snabbaste hon kan, bara för att få komma ut till den kalla, friska luften, andas in och känna att hon lever. Hon slänger upp portdörren och känner hur kylan slår emot henne. Hon tar ett kliv ut och tänker "Gud,.." trots att hon inte är kristen, "Snälla, låt mig känna att jag lever". Hon sluter ögonen och tar ett steg framåt. Inget händer. Hon sluter ögonen och tänker "snälla" medan hon tar ett steg till.
 


En sekund senare ligger hon på marken med värdelns smärta i svan-skotan! Hon skriker som en man "AAAAAAAAAAWWWWEEEEEEEEEE!". Hon tänker "ja, jag bad ju om det". "Nu känner jag i alla fall att jag lever" säger hon till sig själv. Hon hör någon skratta bakom henne. Hon vänder sig om för att skälla ut personen ifrågan för att hon känner för det, och för att hon känner att hon förtjänar det. Men när hon vänder sig om och möter de blå-gröna-ögonen känner hon inte för att skälla längre.

Plötsligt händer det..

Ytterligare i en annan del av denna stora stad sitter Ida med penseln mellan tårna i högsta hugg. Hon har som allltid ett namn på sitt konstverk innan det ens är klart. Dettsa ska heta På en såg, vi låg.

I hobby rummet där hon sitter, spelas en blandningsskiva med gamla goda låtar av Jimi Hendrix och lite Beatles. Yellowsubmarine spelas just nu och bara därför bestämmer Ida sig för att andra färgen på tavlan ska vara gul. Hon börjar även få in snitsen riktigt fint med tårna, men precis när allt går som bäst avbryts hon av att det knackar på dörren..

Vad sjutton, mamma och pappa kommer inte hem förns imorgon och jag väntar inget besök, tänker Ida.

Ida som egentligen inte är rädd av sig, kommer på sig själv när hon stoppar ned alla spetsiga penslar i målarrocken och tänker på sig själv som Uma Thurman i Kill Bill dräkten i Leon filmen. Hon får snabbt upp en bild om hur bra hon skulle se ut i den där dräkten och skulle fightas med Italiensk maffia som i Leon.

Men scenariot avbryts av att det det nu bankar på ytterdörren, självförtroende försvinner och Ida börjar bli riktigt rädd. Det dunkar riktigt hårt nu, men innan hon går till dörren frågar hon sig själv lite klichigt:

Är det dörren eller mitt hjärta som dunkar hårdast?

Tj vara det smartaste jag har sagt det här året, eller vad tror ni? ejerna klagar på att jag aldrig skriver och nu börjar deras klaganden bli värre än att jag faktiskt börjar skriva så jag får väl göra det. Tror det eller ej så tror jag att de klagade för att jag skulle börja skriva! Det måste nog

Ser ni, såhär går det när jag sätter mig och skriver. Det är ju därför jag inte skriver. Först har vi Diktskrivar-Ida, Motto och Handboks-Tess och såklart Humorkrönika-Celina. Vart går jag in i för genre, tänkerinteallsinnanhonskriver-Mina. Ni kanske borde kalla er Threver (three fourever) istället? Eller nej ni hör ju hur sjukt det låter. Jag borde nog stanna och skriva bara för just den anledningen. Threver liksom, hah!

Jag är fogmassan i kaklet, jag är den röda tråden i texten, jag är vätskan i degen, jag är laddaren till mobilen. Ingenting funkar liksom utan mig, så är det bara ;)


Det här är alltså inte det sista ni hör från mig..
..cliffhanger.

På en helt annan plats, närmare bestämmt, ett halv lodigt café inne i gamla stan, står Mina med händerna fulla av mjölpaket. Jävlar vad många det var som skulle ha varm choklad idag tänker hon. Men Mina får inte tänka särskilt länge för att någon liten unge på 0 bast bestämmer sig för att skrika likt ett bilalarm. Folk går in i Mina, dem klagar över att de inte fått sin fika och barnet bara skriker.

Mina, som annars hanterar stress väldigt bra, känner att hon börjar få svårt att balansera på sin lina och blir snart alldeles galen. Hon får känslan av att vilja rycka av sig allt sitt hår, men hon kallas ju trots allt Mina den Fina av en anledning, så hon behärskar sig.

Hon tar tag i sina tankar och önskar att hon var ett litet barn igen, som bara kunde skrika ut alla sina känslor utan att någon klagar. Man kan ju trots allt inte klaga på ett litet barn som har levt i en mage mer än på jorden.

Hon slutar tänka och går vidare till sitt jobb och det var precis då som han knackade henne på axeln. Han hade blondt fint hår, lagom långt, militärgrön jacka som precis täckte rumpan men lite för kall för hans eget bästa. Han hade mörkbruna byxor och några converseliknande skor och fina tumvantar till. Och han sa "Ursäkta, jag undrar om ni behöver personal här?"

Mina stod som ett frågetecken, hennes hjärta hade för första gången blivit stulit och hon var tvungen att slicka sig runt munnen för allt dreggel..

Varje dag så ligger det en svart väska i min bokhylla. I den ligger en svart Canon systemkamera som vi köpte i New York tidigare i år. Den kameran används flitigt under semestrar, kanske under födelsedagar och andra speciella evengemang.

I helgen möblerade vi om, vi tog ut min bokhylla och jag kom på mig själv idag: vart är systemkameran? Jag går runt i rummet och ser att den ligger i en stor kasse där jag har lagt alla mina sommarkläder.

Det var då det slog mig,
jag tror jag önskar att få gå en fotokurs i julklapp. Eller kanske bara ta tummen ur röven och läsa instruktionsboken, eller varför inte kameraboken som vi köpte i Thailand i somras. För detta är bara pinsamt.

Nyårslöften:
1. Lära mig hantera systemkameran. Kanske inte bli pro, men helt okej ändå.

Veckans ordspråk är lika bra som vanligt;

Idag är det den 2 december och det är tusenmörker ute, som ett av mina barnvakts-barn när vi var på väg hem från dagis senat. "Therese, det är jätte, jätte mörkt ute, men vid lampan är det ljust, men runtomkring är det jätte mörkt, tusenmörker nästan." Jag har upplevt första advent då alla hänger stjärnor i fönstrerna, jag har upplevt  de 2 första julkalender avsnitten, jag har upplevtden  första liggande fallande snön, de första snöbollskriget, det första lussebaket och den första julkonserten för detta års vinter. Det är vecka 49 och enbart 3 veckor och 1 dag kvar till jul. Det ärn ljust här inne i mitt hus, ljust och varmt. Men därute, där är det mörkt, kallt och tusenmörker.

Jag hoppas på att få lite kärlek och värme snart, annars tar kylan kål på mig och tusenmörkret slutersig omkring mig tills jag inte finns mer...