Ytterligare i en annan del av denna stora stad sitter Ida med penseln mellan tårna i högsta hugg. Hon har som allltid ett namn på sitt konstverk innan det ens är klart. Dettsa ska heta På en såg, vi låg.

I hobby rummet där hon sitter, spelas en blandningsskiva med gamla goda låtar av Jimi Hendrix och lite Beatles. Yellowsubmarine spelas just nu och bara därför bestämmer Ida sig för att andra färgen på tavlan ska vara gul. Hon börjar även få in snitsen riktigt fint med tårna, men precis när allt går som bäst avbryts hon av att det knackar på dörren..

Vad sjutton, mamma och pappa kommer inte hem förns imorgon och jag väntar inget besök, tänker Ida.

Ida som egentligen inte är rädd av sig, kommer på sig själv när hon stoppar ned alla spetsiga penslar i målarrocken och tänker på sig själv som Uma Thurman i Kill Bill dräkten i Leon filmen. Hon får snabbt upp en bild om hur bra hon skulle se ut i den där dräkten och skulle fightas med Italiensk maffia som i Leon.

Men scenariot avbryts av att det det nu bankar på ytterdörren, självförtroende försvinner och Ida börjar bli riktigt rädd. Det dunkar riktigt hårt nu, men innan hon går till dörren frågar hon sig själv lite klichigt:

Är det dörren eller mitt hjärta som dunkar hårdast?