Varje år i vintertid går hela Sverige och stora andra delar av värden och stressar upp sig och bara väntar på att Julen ska komma. Man stressar för att hinna med allt som ska göras. Hinna köpa och göra all julmat, hinnar baka allt julgodis, hinna köpa alla julklappar, hinna klä granen och allt annat i huset med julpynt och allt utanför i ljusslingor. Man ska också hinna julstäda och slå in alla julklappar och hinna fixa i ordning allt innan släkt och vänner får komma och man i lugn och ro kan sätta sig ner framför tvn och glo på kalle anka och hans vänner precis som iaf alla svenskar gör varje jul.

Idag är de dagen efter jul och för mig känns julafton för mig blott ett minne. Det som är beviset på att det Julafton reda har varit är juklapparna som ligger på mitt rum och att de julklappar jag har köpt inte längre ligger undergranen, att det är ätet från all julmat och allt julgodis och att min gammelmormor ligger i hennes gästrum precis som hon alltid brukar göra på juldags-morgonen. För mig nu mera är julen blott ett minne, när jag var barn var julen så levande för mig.

Jag minns hur man kunde vara glad för julen hur länge som helst och hela december kändes som en stor lång och god jul. Julen var liksom mer levande när man var liten.