Julkalendern
2008-12-05 @ 00:10:43
Julkalendern del 4( eftersom det är den 4e idag:))
Och där har vi henne den, fjärde tjejen, Cissi. Hon ligger hemma i soffan och surar. "Varför ska livet vara så jäkla tråkigt och varför får jag aldrig någonsin som jag vill?! Jag blir ta migitusan tokig! När ska livet börja gå bra för mig, när ska min livsvändning komma." Allt detta tänker hon medan hon ligger med morsan i din gula soffan i vardagsrummet en fredagkväll vid halv nio tiden. Hon och morsan ligger som vanligt och kollar på "Leilas Jul" medan de dricker sittkvällsthé.
"Nej nu får det vara nog!" tänker hon och reser sig hastigt upp. Hon vandrar bestämt in på sitt rum och ställer sig vid fönstret. Det snöar ute. Vita stora snöflingor faller ner från himlen och hon bestämmer sig för att inte falla som en av dem. Men vad händer nu? Nu står ju allt bara stilla igen. Bäst att få någonting att hända. Hon springer raskt ut i hallen och sätter på sig sina svarta mc-boots och sin svarta skinnjacka, den som morsan sagt åt henne hundra gånger att hon måste plocka undan för att det är för kallt ute för den nu, men de skiter väl hon i. Hon tar den ändå och skriker in till morsan, "morsan jag går ut en stund!"
Hon springer ner för de två trapporna och det snabbaste hon kan, bara för att få komma ut till den kalla, friska luften, andas in och känna att hon lever. Hon slänger upp portdörren och känner hur kylan slår emot henne. Hon tar ett kliv ut och tänker "Gud,.." trots att hon inte är kristen, "Snälla, låt mig känna att jag lever". Hon sluter ögonen och tar ett steg framåt. Inget händer. Hon sluter ögonen och tänker "snälla" medan hon tar ett steg till.
En sekund senare ligger hon på marken med värdelns smärta i svan-skotan! Hon skriker som en man "AAAAAAAAAAWWWWEEEEEEEEEE!". Hon tänker "ja, jag bad ju om det". "Nu känner jag i alla fall att jag lever" säger hon till sig själv. Hon hör någon skratta bakom henne. Hon vänder sig om för att skälla ut personen ifrågan för att hon känner för det, och för att hon känner att hon förtjänar det. Men när hon vänder sig om och möter de blå-gröna-ögonen känner hon inte för att skälla längre.
Plötsligt händer det..
Och där har vi henne den, fjärde tjejen, Cissi. Hon ligger hemma i soffan och surar. "Varför ska livet vara så jäkla tråkigt och varför får jag aldrig någonsin som jag vill?! Jag blir ta migitusan tokig! När ska livet börja gå bra för mig, när ska min livsvändning komma." Allt detta tänker hon medan hon ligger med morsan i din gula soffan i vardagsrummet en fredagkväll vid halv nio tiden. Hon och morsan ligger som vanligt och kollar på "Leilas Jul" medan de dricker sittkvällsthé.
"Nej nu får det vara nog!" tänker hon och reser sig hastigt upp. Hon vandrar bestämt in på sitt rum och ställer sig vid fönstret. Det snöar ute. Vita stora snöflingor faller ner från himlen och hon bestämmer sig för att inte falla som en av dem. Men vad händer nu? Nu står ju allt bara stilla igen. Bäst att få någonting att hända. Hon springer raskt ut i hallen och sätter på sig sina svarta mc-boots och sin svarta skinnjacka, den som morsan sagt åt henne hundra gånger att hon måste plocka undan för att det är för kallt ute för den nu, men de skiter väl hon i. Hon tar den ändå och skriker in till morsan, "morsan jag går ut en stund!"
Hon springer ner för de två trapporna och det snabbaste hon kan, bara för att få komma ut till den kalla, friska luften, andas in och känna att hon lever. Hon slänger upp portdörren och känner hur kylan slår emot henne. Hon tar ett kliv ut och tänker "Gud,.." trots att hon inte är kristen, "Snälla, låt mig känna att jag lever". Hon sluter ögonen och tar ett steg framåt. Inget händer. Hon sluter ögonen och tänker "snälla" medan hon tar ett steg till.
En sekund senare ligger hon på marken med värdelns smärta i svan-skotan! Hon skriker som en man "AAAAAAAAAAWWWWEEEEEEEEEE!". Hon tänker "ja, jag bad ju om det". "Nu känner jag i alla fall att jag lever" säger hon till sig själv. Hon hör någon skratta bakom henne. Hon vänder sig om för att skälla ut personen ifrågan för att hon känner för det, och för att hon känner att hon förtjänar det. Men när hon vänder sig om och möter de blå-gröna-ögonen känner hon inte för att skälla längre.
Plötsligt händer det..
Kommentarer
Trackback