För jag är lycklig för jag är lycklig!..

Jag har kommit på att bara vara är underskattat. Att laga mat och mysa med en bra vän. Att tända ljus och sätta sig ner med lite härlig musik i bakgrunden. Och qinoa är verkligen underskattat! Att ha hela huset nedsläckt och bara stearinljus tända och bara mysa är helt klart underskattat. Sen har jag kommit på att det är heeelt underskattat att gå på en främmande plats tex i stan och upptäcka en ny plats, en ny butik, ett nytt café, en ny resturang, en ny vän, eller något annat trevligt nytt:) Borde göras mer ofta! Något annat som helt klart är underskattat är att skratta och le. Därför fick jag precis en snilleblixt när jag satt och kollade på roliga klipp på youtube och kom på att vi borde ha en veckans-baby istället för veckans-babe som tobbe evas store bror i eva och adam hade. Denna veckans-baby går ut på man hittar en bebis som är störtskön och rolig på Youtube och lägger upp den här på bloggen, så att om någon är ledsen, nere, arg eller kanske bara vill ha sig ett gott skratt eller ett brett leende på läpparna, kan man kika in här på bloggen och kolla på veckans-baby!:D vad tycks? ;)

Idag har varit en rätt intressant dag. Jag har varit på föreläsning om sex och samlevnad och fått en lite djupare bild av hur killar och tjejer tänker inom ämnet och jag har även fått min teori bekräftad om flick och pojk-uppfostran. Nämligen att uppfostra och omedvetenheten angående uppfostran på pojkar vs flickor gör vårat samhälle idag mindre jämnställt.

ex 1 som silverstolpe( passande namn för en sexual undervisande förövrigt.) drog på föreläsningen.
En liten pojke kommer gående på en sandstrand i solen helt naken och går och drar lite i snoppen. Alla runt omkring säger "åh, en sådan söt liten pojke som går och drar i pillesnoppen". Detta får ju pojken att tro, "aha, det är gulligt att dra i snoppen" och även "aha, snoppar är söta och får nicknamas"
En liten flicka kommer gående på en sandstrand i solen helt naken och petar lite på sin fitta. Alla runt omkring säger " Men fy, sluta pilla dig på framstjärten". Detta får ju den lilla flickan att inse "aha, det är äckligt att peta på sin fitta" och även "aha, fittor måste vara något som inte är värt så mycket som får ett namn som framstjärt vilket inte ens är ett nickname.

ex 2 som är mitt exempel som jag gjorde och har funderat över sedan jag läst en bok som fått mig att bli medveten om denna fråga.
En förskole klass är och spelar brännboll på en äng. Det står en lite flicka längst fram i kön och hon är väldigt taggad för det är snart hennes tur att slå. Hon springer fram till racket och tänker nu ska jag slå rikigt långt. Då kommer en pappa fram, "ska du inte ta det platta racket?" hon byter racket och missar den första bollen eftersom hon blev så osäker av pappans kommentar. När hon missar säger pappan till att ute laget kanske ska komma lite närmare och säger sedan i snäll ton till den lilla flickan "du behöver inte slå om du inte vill, det är ingen som måste". Den lilla flickan har nu helt tappat motivationen och glömt bort sin tanke om att hon ska slå långt långt bort så att ingen kan ta hennes boll. Och istället för att prova slå igen så stälelr hon sig längst bak i kön och en liten pojke går istället fram och tar plats för att skjuta. När pappan ser den lilla pojken säger han åt alla "backa bak långt nu, den här kommer att gå långt". Pojken slår och bollen flyger iväg, pojken springer med ett leende på läpparna runt alla konor och gör frivarv och får full poäng. Alla hejjar och ropar hans namn, även den lilla flickan.

Jag tycker att detta är förjävligt och jag vet med mig själv att jag gör lika dant, kanske inte lika grovt som dessa exempel även fast de inte är så grova som de skulle kunna vara. Men jag känner ändå att det är förjävligt.

Men tillbaka till de roliga under denna dag. I morse fick jag reda på att min favorit lärare ska ha barn med sin sambo och när klassen fick reda på detta så slänger en kille i klassen ur sig (tobbe, klassens clown) "jasså så magnus har fått doppa"(magnus är min lärare). Grattis till Magnus och hans flickvän Linda alltså och bra konstaterat Tobbe!;)

Sen var det under föreläsningen de andra kommentarerna föll. En när föreläsaren, silverstolpe, pratade om att kvinnor inte tycker att det spelar jätte stor roll hur stor penis killar har utan mer hur de andvänder den de har. Då ropar Sarah i min klass ut i hela aulan "Det spelar visst roll!" Grattis till ditt mod Sarah.

Sen har vi självaste silverstolpe som frågade oss elever vad sex var bra för. Vi kom på 1. för att göra barn 2. för att det är skönt 3. för att man har känslor för någon. Han utbrast då, "Men herre Gud! Det finns ju massor av saker sex är bra för! Tidsfördrigt och kul om man har tråkigt, och om man inte orkar träna så Knullar man bort fettet!" Hahaha, det är bland det klockrenaste jag hört en gubbe på ca 55-60bast säga, haha och vilken uppmaning till eleverna.


Silverstolpen frågade ven efter smeknamn på onani för män och det kom upp ungefär 5 stycken då Tobbe åter igen kläcker ut sig en kommentar "att putsa flöjten!" Hahaha, skön kille det där!

När vi är klara med föreläsningen och Silverstolpen ska tacka för sig, kläcker han ur sig, " ja, jag hoppas nu att jag har lett till lärdom och lite insperation till er där hemma!" Han uppmanade även oss elever att Hångla mera!;)

Tack för mig Silverstolpen med vänner!

Vet ni vad jag skulle vilja? Jag skulle vilja finna en kille eller en man som skulle älska mig för den jag var. Alltså, det kanske låter lite klyshigt, men det är inte så det är menat. Jag skulle vilja att han såg mig. Såg mig sådär som man kan se någon i slowmotion i film. Man kan se och älska varje rörelse. Ni vet så man kan se allt fint någon gör. Jag vill att han ska se mig som någon annan aldrig någonsin har gjort förr. Det är vad jag vill.



Ni kanske vet att jag brukar skriva om den perfekta pojkvännen. Att jag söker honom. Precis som alla andra i och försig, men jag känner att jag behöver han nu för att inte skada mig själv. Jag behöver inte sex, eller någon att kyssa, jag behöver inte någon som säger att jag är snygg eller att jag har fina kläder. Jag behöver någon som ser mig fullt ut någon som gör att jag inte söker bekräftelsen hela tiden, som alla andra unga tjejer. Ibland blir jag rädd för mig själv, när jag märker hur mycket bekräftelse jag behöver för att må bra själv.

Att jag inte bara kan vara nöjd med mig själv. Att jag inte kan se allt bra jag gör, hur söt jag är eller hur snäll jag är eller någon annan egenskap jag kanske har. Visst, iblan skymtar väl alla någon bra egenskap hos sig själv som de gillar och kan för en eller två dagar tycka att man är bra, känna sig bra till mods. Men det händer inte särskilt ofta. I alla fall inte i mitt fall. Visst vet jag att jag inte är dum, ful eller dålig, men samtidigt känner jag inte att jag är riktigt bra på något sätt heller. Och att känna så gör inte direkt något bättre.


Jag vet med mig att det inte bara är jag som känner så här. Och jag kan tänka mig att det speciellt är många unga tjejer. Jag kan tänka mig att det är denna bekräftelse som saknas hos en, som får en att ibland göra saker som man inte riktigt vill. Som får unga tjejer att antingen bli emos eller fjortisar, så att folk ska se dem. Att folk folk vänder sig om på stan efter dem. Eller att unga tjejer lägger ut sig på nätet, för att se vad de får för respons på sina halvnakna kroppar. Vad killar sätter för betyg på deras bröst eller någon annan kroppsdel. Att de tigger och ber om att få ha sex, vem som helst duger. Bara de får ha sex, bara någon ser dem, bara de får bekräftelsen. Unga tjejer som gör sig speciella, som låtsas vara någon som inte är, bara för att medmännikorna ska se dem. Det är inte rätt! Det vet jag med mig egentligen. Man ska kunna vara nöjd med sig själv, med sin kropp, sitt utseende, sina egenskaper och sin personlighet. Alla är vi olika, alla är vi speciella och unika. Och jag tror, att någonstans där ute finns det någon som ser oss, ser oss helt och hållet, in och ut. Jag väntar på att den någon kommer, och tills dess, ska jag banne mig försöka se mig själv.

Celina har ju tidigare berättat för er om vår långhelg när Fourever träffades i Sickla för att gå på span och bara allmänt hänga och se coola ut. Jag tänkte berätta lite om en intressant lite artikel jag läste i en tidning(!) som vi fick gratis tillsammans med en kopp kaffe och en ekologisk delicato boll(som smakade kaffe). Som de flesta vet så började ju Robbinson i lördags och det var en extra bilaga om alla tidigare deltagare som varit med i Robbinson där ex. deltagarna berättade om hur Robbinsonäventyret påverkat deras liv vad deras hemskaste upplevelser från äventyren var. En tjej som heter Karolina Conrad och vann år 2005, berättade om hennes värsta minna och när jag satt där med CIM kunde jag inte låta bli att skratta högt. Och om jag ska vara ärlig klarade jag inte ens av att läsa klart artikeln. Så här löd den i alla fall


Den sista biten glömde jag läsa för att jag skrattade så mkt vill jag på peka. Efter ca 10 min efter att jag hade läst den första delen läste Mina upp resten och undrade hur fan jag kunde glömt läsa den och så brast vi alla ut i skratt igen.

Jag är glad att jag har er CIM! :) <3

Blev precis ypperligt förvånad, vart är världen på väg?

Amatörfilmer ersätter proffsporr: ”Nu vill alla se autentiskt, riktigt sex”

Jag känner att härom veckan kunde jag säga att jag var vårsjuk. Sjuk så där som man brukar vara på våren. Men nu när det typ är vinter igen kan jag inte längre ta mig för att säga det känner jag. Jag har varit sjuk sedan i fredags förra veckan men tyckte jag var hyfsat frisk nu i fredags men nejdå! För när jag varit på en lektion i måndags får jag superfeber och är tvungen att gå hem. Suck!

Inte nog med att man är sjuk och drar hem, utan är jag kommer hem har jag så mycket plugg och prov att jag är tvungen att sätta mig och plugga hemma ändå. Och då är ju frågan, är det överhuvudtaget värt att gå hem?

Min nya kärlek i rörelse;

Bättre sent än aldrig!

FEBRUARI!
Och detta ska vara kärlekens månad! Jag säger då det, vart är Världen på väg?! Det var bättre förr!

Idag när jag vandrade hemåt i den kyligaste dagen på länge så kände jag igen mig i två barn. Två BARN!
Det första barnet satt i en gunga i en gungställning brevid två andra barn som satt tillsammans i en sådan där deck-gunga, ni vet. Hon bad pojken på granngungan mycket snällt och bedjande; "Pelle, vill du gunga med mig, snälla?".
Då kan man ju undra hur fan jag kan känna igen mig i det där? Jo, det är så här att jag kan tänka mig att hon känner exakt samma sak som jag kände för någon vecka sedan. Jag ser hur mina vänner har superkul tillsammans, hur mina span har det kul med massa människor medan jag står ensam och kollar på. Och även om jag har någon brevid är jag inte tacksam för fem öre för det jag redan har. "Gröset är alltid grönare på andra sidan" eller vad är det man brukar säga. Det lilla barnet på gungan som ville pelle skulle gunga med henne borde ju så klart bara ha njutit av friheten av att gunga själv, men de tänkte hon förstås inte på då...

Det andra lille barnet som jag såg var kanske 2 år. Först såg jag han stå där ensam bland de andra barnen. Alla springer omkring förutom den lilla pojken. Han står där mitt bland alla andra men är ändå så ensam. När han har stått där en stund, utan att röra sig ur fläcken, utan att någon stött till honom eller att hans tillstånd på någotvis till synes ändrats i hans närhet, börjar han plötsligt gråta. Först är det bara ett gnäll men det växer till ett ljud som låter som riktig sorg i mina öron, kanske är det för att jag känner igen mig i honom. Då kanske ni undrar hur man kan känna sig ensam när man är mitt bland alla andra, och hur man kan bli ledsen fast en ingenting har ändrats? Något säkert svar på de frågorna har jag inte, det jag vet är att man kän känna sig ensam mitt bland alla andra och varför man man kan bli ledsen när inget ändras tycker jag ändå att alla borde förstå. När man lever sin vardag och inget nytt händer, man har verkligen inget att hämta energi ifårn men ändå vill man göra så mycket och vara med på allt.

Ja ni, Tacka vet jag att dansa till Paul Potts med en skjal och sjunga med! Och tacka vet jag After Eight! Veckans "daskar dase" enligt mig!

Poss!

Varje år i vintertid går hela Sverige och stora andra delar av värden och stressar upp sig och bara väntar på att Julen ska komma. Man stressar för att hinna med allt som ska göras. Hinna köpa och göra all julmat, hinnar baka allt julgodis, hinna köpa alla julklappar, hinna klä granen och allt annat i huset med julpynt och allt utanför i ljusslingor. Man ska också hinna julstäda och slå in alla julklappar och hinna fixa i ordning allt innan släkt och vänner får komma och man i lugn och ro kan sätta sig ner framför tvn och glo på kalle anka och hans vänner precis som iaf alla svenskar gör varje jul.

Idag är de dagen efter jul och för mig känns julafton för mig blott ett minne. Det som är beviset på att det Julafton reda har varit är juklapparna som ligger på mitt rum och att de julklappar jag har köpt inte längre ligger undergranen, att det är ätet från all julmat och allt julgodis och att min gammelmormor ligger i hennes gästrum precis som hon alltid brukar göra på juldags-morgonen. För mig nu mera är julen blott ett minne, när jag var barn var julen så levande för mig.

Jag minns hur man kunde vara glad för julen hur länge som helst och hela december kändes som en stor lång och god jul. Julen var liksom mer levande när man var liten.

Jag och C prata igår om hur man blir ledsen över att juldagsmorgonen inte har glimmat på flera år. Inte bara för att vi inte längre ser på julen med en barns ögon utan på grund av att det aldrig ligger ett tjockt lager med härlig, vit, mjuk snö på gator och tak längre, det är ingen is på hav och sjöar, inte ens lite vit frost finns det att le åt. Men jag är ändå glad åt julen, för det jag tycker att man ska understryka är inte att man ska få så fina klappar så möjligt, att ha en massa snö och en massa julpynt eller kanske mest julmat, utan att man firar julen med de människor som är en när och kär, de människor man älskar.

Nu när det tiden börjar ta slut innan allt ska vara klart och perfekt inför julafton så kan det behövas ett litet ordspråk eller motto som piggar upp en och påminner en vad för underbart man har att vänta när man väl är klar och den stora dagen är här:)
Så här kommer det ett;

Denna morgon börjar med att min mor kommer in i mitt rum och väcker mig med en puss på kinden och jag ser min adventsstjärna lysa i mitt fönster. Hon säger att hon gör i ordning frukost medan jag vaknar till. Jag går upp och borstar mitt hår och sätter på mig vita underkläder och sedan är jag redo. Vi klädde kronan i grönt lingonris och satte sedan i ljusen. Vi satte på oss varsitt vitt långt linne och knöt varsitt band i midjan. Mor ett glitter band och jag ett rött. Sedan blötte vi en lite vit duk och la på mitt huvud där vi sedan satte på ljuskronan. Vi gick igenom vilka låtar vi skulle sjunga och gick sedan ner med en liten korg med fika till far. När vi var nere tände vi ljusen och började sjunga. "Natten går tunga fjät, runt gård och stuva.." ljöd det när vi skred fram emot pappas rum och ställde oss och sjöng.


Så här börjar min Lucia-morgon varje år, förutom att vi i vanliga fall brukar ha med min lillesyster, men denna morgon var hon inte här för hon hade tonårsproblem. Jag kommer ihåg hur det var så jag förstår henne, trots att jag saknade henne imorse när vi lussade för far:)

Idag har vi två luciatåg kvar att göra. Ett för mommo och moffa och ett för dubbel (gammel mormor). Jag tycker Lucia är bland det bästa på hela året. Då känner man verkligen att julen är här och hur mycket glädje den sprider på jorden. Denna vecka har jag även mycket mindre i skolan och göra och ska därför försöka åka iväg med dubbel och julklappshandla och julbaka med henne. Hoppas er Lucia blir fin!

Julkalendern del 4( eftersom det är den 4e idag:))
Och där har vi henne den, fjärde tjejen, Cissi. Hon ligger hemma i soffan och surar. "Varför ska livet vara så jäkla tråkigt och varför får jag aldrig någonsin som jag vill?! Jag blir ta migitusan tokig! När ska livet börja gå bra för mig, när ska min livsvändning komma." Allt detta tänker hon medan hon ligger med morsan i din gula soffan i vardagsrummet en fredagkväll vid halv nio tiden. Hon och morsan ligger som vanligt och kollar på "Leilas Jul" medan de dricker sittkvällsthé.

"Nej nu får det vara nog!" tänker hon och reser sig hastigt upp. Hon vandrar bestämt in på sitt rum och ställer sig vid fönstret. Det snöar ute. Vita stora snöflingor faller ner från himlen och hon bestämmer sig för att inte falla som en av dem. Men vad händer nu? Nu står ju allt bara stilla igen. Bäst att få någonting att hända. Hon springer raskt ut i hallen och sätter på sig sina svarta mc-boots och sin svarta skinnjacka, den som morsan sagt åt henne hundra gånger att hon måste plocka undan för att det är för kallt ute för den nu, men de skiter väl hon i. Hon tar den ändå och skriker in till morsan, "morsan jag går ut en stund!"
 

Hon springer ner för de två trapporna och det snabbaste hon kan, bara för att få komma ut till den kalla, friska luften, andas in och känna att hon lever. Hon slänger upp portdörren och känner hur kylan slår emot henne. Hon tar ett kliv ut och tänker "Gud,.." trots att hon inte är kristen, "Snälla, låt mig känna att jag lever". Hon sluter ögonen och tar ett steg framåt. Inget händer. Hon sluter ögonen och tänker "snälla" medan hon tar ett steg till.
 


En sekund senare ligger hon på marken med värdelns smärta i svan-skotan! Hon skriker som en man "AAAAAAAAAAWWWWEEEEEEEEEE!". Hon tänker "ja, jag bad ju om det". "Nu känner jag i alla fall att jag lever" säger hon till sig själv. Hon hör någon skratta bakom henne. Hon vänder sig om för att skälla ut personen ifrågan för att hon känner för det, och för att hon känner att hon förtjänar det. Men när hon vänder sig om och möter de blå-gröna-ögonen känner hon inte för att skälla längre.

Plötsligt händer det..

Veckans ordspråk är lika bra som vanligt;