Nu ska det bli fart på den här bloggen. Jag har drömt om den i Thailand. And "dreams are the language of God" lärde en god vän mig. Så därför startar vi om den här bloggen på nytt, jag och min pojkvän TIM alltså.

We exchange happiness,

När jag satt på flyget på väg hem från New York läste jag någon tidning, förmodligen en skvaller som jag tyvärr inte vet namnet på just nu. Nylon, Glamour eller Cosmo var det i alla fall. I vilket fall som helst så var det en artikel där tidningen hade valt ut ett antal killar som skulle få svara på lite frågor om att dejta nya tjejer.

Relativt intressant men sedan kom fasan. Frågan löd: Vad är man mest rädd för när man dejtar en ny tjej? Killarna pratade och diskuterade med varandra och kom sedan fram till att det måste vara att dejta en tjej som man märker har varit singel för länge. Killarna pratade om hur tjejer som varit singel för länge har extrema krav, krav som knappt går att uppfylla, man känner sig varken motiverad eller frestad till att uppfylla.

Jag började tänka och kom fram till att det verkligen är så sant. Singeltjejer är som djur, riktiga varulvar skulle jag vilja säga. Jag menar inte att dra alla över en kant, det finns ju sådana flickor som Samantha där ute också. Men singeltjejer, i tv-serier, i filmer, bland vännerna, i tidningar och vart du än vänder dig, alla söker de efter den perfekta pojkvännen. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var en av dem.

Men efter att ha tänkt lite till på den där artikeln blev jag mer realistisk eller ska jag säga pessimistisk.. Jag börjar tro att Han; Den Perfekta bara är en konspirations teori som tv-världen har byggt upp. En teori som vi tjejer blivit hypnotiserade av.

Som vanligt håller jag mig till de negativa fördomarna, för av de finns det bara positiva följder. Antingen så dyker Han upp och jag blir då gladare eftersom jag är förvånad. Eller så dör jag med orden vad var det jag sa. Vilket också kan kännas jävligt bra.

Men det är väl bara att vänta och se vad min karma har att bjuda på.
/C.

Fy fan vad jag hatar blogg, jag verkligen hatar det.
Jag lackar som fan nu.

Jag vet att det händer många bloggare att de skriver ett inlägg och så försvinner det när de klickar på publicera. Sen efter skriver de ett klaginlägg över att det inte funkar. I det inlägget sammanfattar de kort var de skrev.

Här är mitt klagoinlägg-efter-det-riktiga-inlägget. Men ni får ingen sammanfattning, för mitt inlägg var så långt och relativt bra att det inte skullle göra sig bra i en sammanfattning. Jag är inte lite irriterad som vanliga människor blir, utan jag är verkligen lack.

Fan vad jag är sur, jag la ner min själ i det där inlägget.

Idag har leendet på mina läppar varit större än någonsin. Jag har gått runt och varit positiv hela dagen, hela jag bara sprudlar. Det var längesen jag var så här glad. Jag känner det själv hur jag går runt och ler hela tiden och gör inget annat. Jag bara ler.



Frågan är inte varför jag är såhär glad. Utan frågan är, hur jag kan vara så glad egentligen?
Jag bör nog inte fundera mer på det, för då lär glädjen inte vara länge till.

Nu under lovet så kommer I och T åka bort till olika destinationer och vad jag antar så kommer de inte att blogga särskilt mycket. Och M har ju fullt upp med hennes två andra bloggar, så jag antar att det är mig ni kommer få stå ut med under veckans gång.

Det är mycket jag inte vet, men det är mycket jag vill.
Bland annat så vill jag tipsa er om den här killen, Tom Felton. Aka Draco Malfoy. Jag läst i en tidining för längesedan att han ska vara väldigt bra på att sjunga och spela musik, så jag you tube-ade upp honom och look what I found.

Tom Felton - Time isn't healing

Jag tyckte själv inte att låten var så värst bra första gången jag hörde den, men det finns något i den som gör att man vill klicka på play igen.

Pretty good, huh?
/C

Nu sitter jag här och har förjävligt mycket på hjärtat. Men eftersom det är påsk och Miss T. har inlett jakten på Prins Charmy, Mc.Dreamy, Drömpojken eller vad man nu vill kalla honom, så kanske jag ska fortsätta på det temat.

Jag ska berätta något för er. Jag väljer att kalla honom Demonen.
En gång i tiden var jag så kär, så kär att jag åkte till min Demon varje dag. Jag pratade med honom innan jag åkte dit, när jag var där och påvägen hem. Jag var så kär att om kvällarna när vi ringde och sa god natt ville vi inte lägga på. Så vi "sov med varandra" genom telefonluren och sen när jag vaknade om morgonen så var han där. Sen gick vi i skolan, olika skolor, men vi pratade i telefon eller på sms varje rast. Efter skolan existerade inget plugg utan det var hem och lämna böckerna och sedan snabbt iväg igen, till min Demon.

Den kärleken var så stark, att de kärlekar jag haft efter min Demon har inte varit lika starka Allt och alla har jämförts med Demonen. När jag var som mest kär i en annan kille så har det inte ens varit hälften så mycket som i Demonen.

Demonen och jag var inte utan varandra någon sekund, inte ens när han var utomlands. Då ringde jag till Egypten för 100kr/dag och han ringde för 200kr/dag.

Jag vet inte hur jag ska förklara för att få folk att förstå att det här är kärlek av bästa sort. Jag har aldrig kommit över min Demon, jag har alltid fallit tillbaka för jakten på Det Vi en gång hade. Jag har alltid velat gå tillbaka till det.

Men nu, nu har jag chansat. Jag har tackat nej till chansen att få uppleva allt det där igen och istället har jag gett mig in i något jag inte ens vet om jag kan få. Jag står som i kvicksand, antingen överlever jag det här eller så sjunker jag helt. Men nu har jag vågat, jag tog steget in till något som jag inte vet hur det kommer gå.

Önska mig lycka till.
Självklart fanns det mycket dåligt också, men det bleknar när kärleken tar över.
/C

Det är tur att ni alltid är där.

 

Killar killar killar.
De är nog den mest intressanta djurarten vi har skådat.
Skulle kunna jämföra dem med skalman i bamse, äter, sover och ser extremt enkla ut. På utsidan ser de ut som att de inte vet någonting och att de är förstå sig på, men i själva verket så har dom allt där under sitt lilla skal.



Men jag har tröttnat på att försöka leta och undersöka vad som gömmer sig där under skalet. Så jag tror jag ska ge upp, det får bli ett olöst mysterium, i alla fall för stunden. Istället kom jag att tänka på något annat.

Ni ska få höra. Igår så gick jag med mina vänner på en extremt oupplyst väg. Vi såg nästan ingenting och det vi såg, det såg vi tack vare dom döda konungarna som lyste på oss. Då såg vi hur fint allt var, hur fina trädtopparna var där under himlen. Det var då det slog mig:

Så mycket vackra träd som det finns. så borde det rent logiskt, finnas ganska många dendrofiler här i världen.
Jag började undra vad dessa människor tänker när de åker utomlands och är singlar(?). Om dem tänker att nu ska jag ut och kolla om det finns några snygga träd? Om de kanske får en ny flört? Om de kanske är nu de möter Trädet för livet? Om de spanar på träd så som jag spanar på killar när jag går på stan?

Idag är det alltså den 29 februrari. Dagen som bara inträffar en gång var fjärde år. Dagen som är väldigt unik och speciell. Den Dagen, är det idag.

Jag kan ju inte låta bli att säga att jag är lite rädd. Eftersom det är en dag som nästan aldrig inträffar så borde det, rent logiskt, hända något som aldrig inträffar.
Det kan vara bra och det kan vara dåligt. Det gör mig rädd, men samtidigt jävligt nyfiken för jag vill ut och undersöka vad som händer idag. Letar man efter något särskilt idag så kommer det nog inte hända något, men när man minst anar det, då kanske.

Fast å andra sidan, så är det ju bara en dag som många knappt märke att den finns.
Så varför lägga dagen i händerna på en dag?

Loggade in på msn och ser namnet, nästan som inzoomat och mina ögon kan bara koncentrera sig på just det. Någon heter "nu var man singel igen då!!" och jag kan inte komma på en enda bra anledning till det.

Är man en riktig hunk, vet om att man är snygg och kan få i princip vilken tjej/kille man vill och så uttrycker man sig på det viset för att visa att man är singel. Då låter det enligt mina öron jävligt desperat och personen i fråga skulle få stor fet player stämpel i min hjärna.

Skulle personen i fråga vara ful, töntig eller you name it. Så ser jag inte heller någon acceptabel anledning. Vart är det okej? När är det okej?

Går man i årskurs allt-under-femman så skulle jag kunna acceptera det. Men snälla. "vi går ju faktiskt på gymnasiet nu".

Min slutsats är: Varför?

/C

För två veckor sedan hade vi gramatikövningar på engelskan. Man skulle sitta och plugga på det som man hade haft fel på, på veckans tidigare grammatikförhör.

Så där satt jag för två veckor sedan och gjorde övningen "översätt till engelska"

- För det första inte ens är en mening som människor använder, och ja jag talar för alla.
Man säger inte stadens gator. over and out.

- För det andra så är det inte stadens gator. Utan det är gatornas stad. Gatorna bygger upp staden. Utan gator ingen stad. Inte utan stad inga gator.

Så sammanfattningsvis så säger jag the city's streets eller the city streets och inte the streets of the city.
Det går bara inte ihop. Inte någonstans.

Kom så går vi och gör revolution!

/C

Känner att det är dags för mig med. Dags för mig att bli av med min oskuld inför denna oskuldsfulla blogg.
Jag har suttit och tänkt på vad jag ska skriva för att allt ska bli så perfekt. Precis som med en riktig oskuld och sex. Man tänker på hur det kommer bli och hur det kommer vara. Men sen kommer man på att det är bättre att bara låta allt hända och handla fritt. Handla som i att köpa grisen i säcken eller att köpa osten utan att ha smakat på den.

Så det är precis vad jag gör. Jag skriver som mig själv. Men denna dag har jag inga nyheter av vikt eller av syn. Och det som inte syns eller känns, det finns inte?

Så denna dag gör jag inte annat än att bjuda på en kär låt som har kommit tillbaka i mitt låt.

Jag stannar här och väntar på lite respons från mina kollegor. Jag tror vi behöver ta ett möte så jag inte fortsätter skriva såhär, för det håller inte, eller?

I'll see you when I'll see you.

/C