Det går utför.
2009-02-09 @ 17:47:35
Idag när jag vandrade hemåt i den kyligaste dagen på länge så kände jag igen mig i två barn. Två BARN!
Det första barnet satt i en gunga i en gungställning brevid två andra barn som satt tillsammans i en sådan där deck-gunga, ni vet. Hon bad pojken på granngungan mycket snällt och bedjande; "Pelle, vill du gunga med mig, snälla?".
Då kan man ju undra hur fan jag kan känna igen mig i det där? Jo, det är så här att jag kan tänka mig att hon känner exakt samma sak som jag kände för någon vecka sedan. Jag ser hur mina vänner har superkul tillsammans, hur mina span har det kul med massa människor medan jag står ensam och kollar på. Och även om jag har någon brevid är jag inte tacksam för fem öre för det jag redan har. "Gröset är alltid grönare på andra sidan" eller vad är det man brukar säga. Det lilla barnet på gungan som ville pelle skulle gunga med henne borde ju så klart bara ha njutit av friheten av att gunga själv, men de tänkte hon förstås inte på då...
Det andra lille barnet som jag såg var kanske 2 år. Först såg jag han stå där ensam bland de andra barnen. Alla springer omkring förutom den lilla pojken. Han står där mitt bland alla andra men är ändå så ensam. När han har stått där en stund, utan att röra sig ur fläcken, utan att någon stött till honom eller att hans tillstånd på någotvis till synes ändrats i hans närhet, börjar han plötsligt gråta. Först är det bara ett gnäll men det växer till ett ljud som låter som riktig sorg i mina öron, kanske är det för att jag känner igen mig i honom. Då kanske ni undrar hur man kan känna sig ensam när man är mitt bland alla andra, och hur man kan bli ledsen fast en ingenting har ändrats? Något säkert svar på de frågorna har jag inte, det jag vet är att man kän känna sig ensam mitt bland alla andra och varför man man kan bli ledsen när inget ändras tycker jag ändå att alla borde förstå. När man lever sin vardag och inget nytt händer, man har verkligen inget att hämta energi ifårn men ändå vill man göra så mycket och vara med på allt.
Ja ni, Tacka vet jag att dansa till Paul Potts med en skjal och sjunga med! Och tacka vet jag After Eight! Veckans "daskar dase" enligt mig!
Poss!
Det första barnet satt i en gunga i en gungställning brevid två andra barn som satt tillsammans i en sådan där deck-gunga, ni vet. Hon bad pojken på granngungan mycket snällt och bedjande; "Pelle, vill du gunga med mig, snälla?".
Då kan man ju undra hur fan jag kan känna igen mig i det där? Jo, det är så här att jag kan tänka mig att hon känner exakt samma sak som jag kände för någon vecka sedan. Jag ser hur mina vänner har superkul tillsammans, hur mina span har det kul med massa människor medan jag står ensam och kollar på. Och även om jag har någon brevid är jag inte tacksam för fem öre för det jag redan har. "Gröset är alltid grönare på andra sidan" eller vad är det man brukar säga. Det lilla barnet på gungan som ville pelle skulle gunga med henne borde ju så klart bara ha njutit av friheten av att gunga själv, men de tänkte hon förstås inte på då...
Det andra lille barnet som jag såg var kanske 2 år. Först såg jag han stå där ensam bland de andra barnen. Alla springer omkring förutom den lilla pojken. Han står där mitt bland alla andra men är ändå så ensam. När han har stått där en stund, utan att röra sig ur fläcken, utan att någon stött till honom eller att hans tillstånd på någotvis till synes ändrats i hans närhet, börjar han plötsligt gråta. Först är det bara ett gnäll men det växer till ett ljud som låter som riktig sorg i mina öron, kanske är det för att jag känner igen mig i honom. Då kanske ni undrar hur man kan känna sig ensam när man är mitt bland alla andra, och hur man kan bli ledsen fast en ingenting har ändrats? Något säkert svar på de frågorna har jag inte, det jag vet är att man kän känna sig ensam mitt bland alla andra och varför man man kan bli ledsen när inget ändras tycker jag ändå att alla borde förstå. När man lever sin vardag och inget nytt händer, man har verkligen inget att hämta energi ifårn men ändå vill man göra så mycket och vara med på allt.
Ja ni, Tacka vet jag att dansa till Paul Potts med en skjal och sjunga med! Och tacka vet jag After Eight! Veckans "daskar dase" enligt mig!
Poss!
Kommentarer
Trackback