Snart orkar jag inte mer, säger jag med stor risk att låta bitter, men det är faktiskt sant. Nu får det vara nog! Nu vill jag att något bra händer mig, jag vill ha ett jobb, en snygg pojkvän som älskar mig och som jag älskar tillbaka, bra betyg, en bra sångröst, en bra skola och klass, bra föräldrar, bra vänner, osv. Lite tur när vi ändå är igång vore inte heller helt fel. Men jag antar att det är så att Gud eller vem de nu är som bestämmer här i universum inte har tid för alla samtidigt, han kanske går i bokstavsordning, men vet ni vad. Jag tror jag snart skriver ett brev och frågar om de där uppe inte kan börja namnlistan från andra håller istället, nästa gång. 

Jag säger då de, kan inte någon bara komma in i mitt liv och a hand om mig som ett litet barn? säga precis vad jag ska göra för att få ordning på mitt liv. "Vad ska man säga, vad skaman göra?"

Förfäder, hör min bön,

låt någon vaka över mig..