Jag har haft en av de mest händelserika veckor i hela mitt liv.

Mitt liv har tagit ny fart, jag är singel. Ensam, utan pojkvän. Tänk er! För första gången på mer än två år kan jag göra precis vad jag vill! Jag är fri!

Men trots all frihet finns det naturligtvis baksidor med det hela. Jag saknar närheten och tryggheten. Men det jag saknar allra mest är nog ändå att se Alex glad igen, och att kunna vara med honom som den han är. Jag kommer bli helt förkrossad om vi inte ens kommer kunna vara vänner, för han är nog den snällaste och bästa personen jag någonsin träffat i hela mitt liv. Han är bäst, i alla avseenden.

Jag tycker så mycket om honom som den han är, men just nu skulle jag nog ändå bara såra honom ännu mer om vi var tillsammans, mitt frihetsbehov måste omedelbart tillfredställas och som i en"relation" kan jag inte klara av det. Jag behöver lära mig att ta hand om mig själv ordentligt först innan jag ger mig in i något sådant igen.

En annan sak jag saknat är er tjejer, när man är tillsammans med någon får man alltid ta ett visst avstånd från kompisrelationer. Det känns ofta som att man är åskådare mer än med i det hela. Bråkas det, står man utanför och ser på, och skaratts det fattar man inte det roliga, hela tiden har man en slags distans till livet och vännerna omkring. Oron att förlora vänner och bli ensam finns inte i samma avseende, och därför värnar man heller inte om dem som man borde. Även om man kanske vill egentligen. Det sker allt omedvetet, eller åtminstone inte så att man tänker på det för stunden.

Men nu, ja nu, nu står jag här på egna ben. Och jag kan göra vad fan som helst!
Men jag saknar dig ändå Alex... Så glöm mig inte... 
 
/ I