Just nu sitter jag och läser igenom gamla mail och det är oerhört kul, det får mig att skratta och säga "aaaaww..." för mig själv, och det är väl lite av det jag behöver just nu.

Nyss så hittade jag ett mail som är så typiskt för mig och personen som jag kallar Någon Någonsson. Ni ska få se utdraget..

"Varför är du sur, jag menar jag är ju inte ens i närheten?
Jag brukar ju vara källan till din ilska, så nu får du allt ha en bra förklaring!"

Detta fick iallafall mig att skratta.

Bilden är ett exempel på den ljuspunkt som lyser upp en attraktion.

Att konversera om det perversa.

Jag skulle vilja säga att det är då man med ord berör någon annan till upphetsning. Kan vara en mycket svår sak att få till, men också en mycket enkel, självklart beroende på vilka föreställningar de konverserande har om varandra.
Två personer som är sexuellt attraherade av varandra tillfredställer sig självklart lättare med smekande ord än två som har svårt för varandra, eller i en situation där den ena parten har svårt för den andre men att det omvänt finns en attraktion. I det sistnämnda kan det också uppkomma häftiga bråk.

Men när två som absolut inte känner någon attraktion av varandra ändå pratar om det sexuella, som då man i ett samkönat umgänge pratar om sina sexuella erfarenheter. Ger de också en viss upphetsning? 

Kanske, men också här beror det på tidigare känslor sinsemellan de inblandade. 
Alltså är det nog inte så att den sexuella attraktionen kommer från att perversera, om den finns eller inte finns där redan innan. Däremot kan att perversera, om det finns en tidigare attraktion, leda till en upphetsning. 

/ I

 
 

Jag fyller 18 om drygt 5 månader och jag håller redan på att tänka över vad jag önskar mig. Först på listan står ju givetvis Chuck Bass, men han får gärna komma tidigare om det skulle passa bättre. Som nummer två står väl lite andra orealistiska saker, och som 3, 4, 5 och 6 också.

Men igår innan jag somnade så försökte jag att tänka outside the box och kom fram till att jag önskar mig en "mina vänner bok". En sådan bok som de flesta hade när man var mindre, och bad alla vänner fylla i. En sådan önskar jag mig.

Den ska vara rolig och innehålla frågor som man kan skratta när man läser, kanske inte favoritmaträtt, favoritfärg och sådant, utan saker som kanske "vilket var ditt första intryck av mig", "det pinsammaste du gjort" osv osv. Roliga grejer som man kan skratta åt.

Denna bok ska givetvis vara ifylld och ha gått runt till alla mina vänner och sen till slut komma till mig.

Det önskar jag mig!

 

Min nya kärlek i rörelse;

Bättre sent än aldrig!

FEBRUARI!
Och detta ska vara kärlekens månad! Jag säger då det, vart är Världen på väg?! Det var bättre förr!

Idag när jag vandrade hemåt i den kyligaste dagen på länge så kände jag igen mig i två barn. Två BARN!
Det första barnet satt i en gunga i en gungställning brevid två andra barn som satt tillsammans i en sådan där deck-gunga, ni vet. Hon bad pojken på granngungan mycket snällt och bedjande; "Pelle, vill du gunga med mig, snälla?".
Då kan man ju undra hur fan jag kan känna igen mig i det där? Jo, det är så här att jag kan tänka mig att hon känner exakt samma sak som jag kände för någon vecka sedan. Jag ser hur mina vänner har superkul tillsammans, hur mina span har det kul med massa människor medan jag står ensam och kollar på. Och även om jag har någon brevid är jag inte tacksam för fem öre för det jag redan har. "Gröset är alltid grönare på andra sidan" eller vad är det man brukar säga. Det lilla barnet på gungan som ville pelle skulle gunga med henne borde ju så klart bara ha njutit av friheten av att gunga själv, men de tänkte hon förstås inte på då...

Det andra lille barnet som jag såg var kanske 2 år. Först såg jag han stå där ensam bland de andra barnen. Alla springer omkring förutom den lilla pojken. Han står där mitt bland alla andra men är ändå så ensam. När han har stått där en stund, utan att röra sig ur fläcken, utan att någon stött till honom eller att hans tillstånd på någotvis till synes ändrats i hans närhet, börjar han plötsligt gråta. Först är det bara ett gnäll men det växer till ett ljud som låter som riktig sorg i mina öron, kanske är det för att jag känner igen mig i honom. Då kanske ni undrar hur man kan känna sig ensam när man är mitt bland alla andra, och hur man kan bli ledsen fast en ingenting har ändrats? Något säkert svar på de frågorna har jag inte, det jag vet är att man kän känna sig ensam mitt bland alla andra och varför man man kan bli ledsen när inget ändras tycker jag ändå att alla borde förstå. När man lever sin vardag och inget nytt händer, man har verkligen inget att hämta energi ifårn men ändå vill man göra så mycket och vara med på allt.

Ja ni, Tacka vet jag att dansa till Paul Potts med en skjal och sjunga med! Och tacka vet jag After Eight! Veckans "daskar dase" enligt mig!

Poss!