På en helt annan plats, närmare bestämmt, ett halv lodigt café inne i gamla stan, står Mina med händerna fulla av mjölpaket. Jävlar vad många det var som skulle ha varm choklad idag tänker hon. Men Mina får inte tänka särskilt länge för att någon liten unge på 0 bast bestämmer sig för att skrika likt ett bilalarm. Folk går in i Mina, dem klagar över att de inte fått sin fika och barnet bara skriker.

Mina, som annars hanterar stress väldigt bra, känner att hon börjar få svårt att balansera på sin lina och blir snart alldeles galen. Hon får känslan av att vilja rycka av sig allt sitt hår, men hon kallas ju trots allt Mina den Fina av en anledning, så hon behärskar sig.

Hon tar tag i sina tankar och önskar att hon var ett litet barn igen, som bara kunde skrika ut alla sina känslor utan att någon klagar. Man kan ju trots allt inte klaga på ett litet barn som har levt i en mage mer än på jorden.

Hon slutar tänka och går vidare till sitt jobb och det var precis då som han knackade henne på axeln. Han hade blondt fint hår, lagom långt, militärgrön jacka som precis täckte rumpan men lite för kall för hans eget bästa. Han hade mörkbruna byxor och några converseliknande skor och fina tumvantar till. Och han sa "Ursäkta, jag undrar om ni behöver personal här?"

Mina stod som ett frågetecken, hennes hjärta hade för första gången blivit stulit och hon var tvungen att slicka sig runt munnen för allt dreggel..