Jösses Amalia, här har det inte hänt något på över ett år! Det ska det banne mig bli ändring på. För jag tror att jag talar för oss alla fyra när jag säger att vi har saknat att skriva.

På (lite mer än) ett år händer mycket kan jag lova. De andra tjejerna ska få berätta sina historier själva, så jag tar fram min egoistiska sida och berättar nu bara om mig själv. Vi börjar med två bilder. Det brukar ju vara lättare att ta till sig info när man har något (snyggt) att titta på...

Det här är vi, ungefär exakt ett år sedan vårt senaste inlägg på bloggen.

Jag är tjingtjong längst till höger.

 

Här har vi mig nu; aningen blekare, tjockare och skoltröttare.

MEN så jävla mycket gladare, smartare och typ äldre! Till höger har vi min lojala vän Julia.

 

Sedan vi hördes av senast har jag tillsammans med mina fyra kära vänner varit på Zakynthos även av oss kallad ZAKKE, en ö i Grekland. Här var det mycket sol, bad, fest och skratt. Den bästa resan i mitt liv!

 

En vecka efter det började jag jobba på Gröna Lund. Jag är en av de irriterande (men otroligt härliga/sköna/roliga/underbara) jävlarna som ropar på varenda kotte som går förbi mina spel, chokladhjulen etc. Roligre plats, arbetskollegor och atmosfär får man leta länge efter.

 

Sedan var det tillbaka till skolbänken och det sista året i gymnasiet. Som ni kanske vet är det mest förknippat med skivor och studentplaneringar, en hetsig men härlig period!

 

Sedan tog vi studenten, vilket må vara en av de härligaste dagarna i mitt hittills ganska korta liv. Tråkigt var dock att jag skiljdes från den platsen som vi fyra själar hade gemensamt, Nacka Gymnasium.

 

På sommaren var det mycket fest och ståhej, men jag rörde mig aldrig utanför Svea Rikes gränser. Mellan Juli och Augusti sysslade jag med det roligaste jag vet, mitt jobb på Gröna Lund. Min andra sommar på mitt andra hem. Varje gång jag sätter foten på den platsen blir jag genast lycklig och varje dag när jag ser Gröna Lund från bussen vid Slussen spricker jag upp i ett enormt leende. Det är svårt att förklara, men jag kan säga att jag träffat helt fantastiska vänner på den platsen som har gjort mig till en mycket gladare, spontanare och lyckligare människa.

 

I september började det som jag nu refererar till "helvetet på jorden", nämligen civilekonomilinjen på Stokholms Universitet. Egentligen är det inte så farligt, första månaden var ju fantastiskt bra med nollning och fester. Nu sådär 2 månader senare har jag insett att man faktiskt måste plugga för att klara sig, något som går sådär.. Mina två ljuspunkter i vardagen som gör att jag klarar mig är mina kära skolvänner Julia (blondin 1) och Cecilia (blondin 2). Eftersom jag är en synfelsskadad asiat och de är två söta blondiner så skulle man kunna tro att jag är smartast i gänget, men tyvärr är det inte riktigt fallet. Jag kan dock stolt meddela att jag med nöd och näppe klarade av min första tenta!

 

Det här är i korta drag vad som har hänt sen vi hördes sist. Jag ser dock fram emot att få berätta resten i presens, för nu blir ni inte av med mig på ett tag. När ni läser om de andra tjejernas liv så kommer ni förstå varför den här bloggen kommer bli en viktig del i det!

 

Det har helt enkelt blivit dags att damma av den här platsen, för det är dessa tre tjejer som i stort sett har format mig som person. Ni är 12 år av mitt 19 åriga liv. Ni är 63,1578 % av mig. Och om jag tänker rätt så är det mer än vad jag själv är. WE ARE FOUREVER.

 

PS. Om ni undrar så är det jag som är teknikfreaket i gänget och jag kan meddela att när mina tentor är över kommer det ske fina förändringar på den här bloggen.

 

Tack för mig, har ni saknat mig så säg!

♥ Minaya

 

---

 

Okej, jag ljög visst..

När jag kollade i arkivet var det nästan två år sen självaste JAG skrev. Närmare bestämt den 6 December 2008, men håll med om att det låter bättre med 1 år!