Konsten att inreda så det avspeglar mig.
Ibland när jag kommer hem till min lya här i Borås så undrar jag vem fan det är som bor här, egentligen alltså.. Det ser alltid ut som att det är fest. Det ligger kläder på alla ytor som egentligen ska föreställa ett golv och det ligger glas med dryck eller utan i, exakt överallt (eller ja, de glasen som inte har gått sönder än). Det finns alltid något att diska och det finns alltid något att tvätta. Sängen är aldrig bäddad och det är ett under över att mina blommor lever.
Det kan typ se ut så här i min lägenhet när man vaknar upp ibland.
Sen går man till köket och då kan det se ut så här:
Men vet ni vad det bästa är? Att jag trivs så jävla bra. Jag älskar att komma hem och hitta kläder överallt, tycka att det är stökigt och börja garva när det inte finns några rena strumpor. För den här lägenheten är verkligen så himla jag. Ingen struktur för 5 öre, jag gör allt precis när jag känner för det och det är ingen brådska. (och jag lovar, jag städar, tvättar, diskar, går ut med soporna, handlar mat, pluggar och gör allt sånt där med, men när jag känner för det.
Och jag kommer på mig själv att, det är verkligen jag som bor här. Jag har öppet hus dygnet runt och ibland styrs det förfest här utan förvarning, helt plötsligt står det 3 killar i dörren med vodka, tabasco och jägermeister och undrar om det finns några glas kvar eller om jag har haft sönder ännu fler sen förra veckan.
Jag bara skrattar och tar fram Jack Daniels.