Jag ska plugga nu, jag ska, ja men jag ska faktiskt det. Men innan jag gör det så måste jag bara skriva av mig om det här. Och ja, det är ett måste faktiskt. För nu ockuperar det min hjärna (och allt är ett fullständigt kaos, och alla kastar runt potatismos)

Idag har jag tänkt jättemycket på den andra kärlekshistorian jag har i mitt liv. En sån där riktig ni vet, en sådan när äkta som det kan rinna en tår av när man tänker på det.

Jag har tänkt på mig och honom jättemycket. På dem dagar då vi skrivit ett sms "vad sägs som kometen om 30 minuter?" och dem dagar då det ramlat in ett sms "gör så du, jag bryr mig inte".

Jag har tänkt på dem dagar då jag spenderat timmar framför datorn för att se vad du gör, om du skickar ett mail, om du tänker på mig, om du har skrivit en låt till mig eller en dikt. Jag tittar på dem kort som jag har här i Borås från dig, dem handskrivna brev som finns här och dem böcker du givit mig.

Jag tänker på dem gånger då jag skrikit till dig att du är dum i huvudet, att du och jag aldrig är något. Jag tänker på dem dagar då du sagt detsamma och jag svarat "förneka hur mycket du vill, du kommer ändå alltid vara min" och även om vi är sarkastiska många gånger så vet vi att det är sant. För det är vad du och jag delar, vi kan läsa av varandra, vi förstår varandras sarkasm och jag behöver inte längre tänka "vad menar han med det där?" för även om jag inte vet det just då, så kommer det en förklaring - och om inte förklaringen kommer så kan jag tänka "vad skulle jag menat med det där?". Tja, annars delar vi nog egentligen inte så mycket.

Jag skulle vilja säga att vi delar samma intresse för böcker och rolling stones, men det gör vi egentligen inte. För innan jag träffade dig så var jag inte särskilt förtjust i något av det.



Men mest av allt tänker jag inte på något av detta. Jag tänker på hur jag tyckt om dig så mycket, hur jag rasade ihop när jag trodde att det var slut för 1a, 2a, 3a.. 8e och även 9e gången. Alla de gånger du sagt att vi inte kan vara vänner och att du inte behöver mig i ditt liv. Men att vi alltid hittar tillbaka till varandra ändå.

Du sa; Cissi, frågan är inte om vi skulle klara av att leva utan varandra, för det skulle vi, frågan är om vi vill.

Och vi vill inte svarade jag.

Men nu sitter jag här ensam i min lägenhet och tänker vad hände egentligen?

Det sista någon av oss sa till den andra var Jag är så fruktansvärt kär i dig. 

Det var över 1 månad sen vi pratade och idag vi är inte ens vänner på facebook.



We were never just friends, remember? Sometimes is OK the best you get.