Man lär sig med tiden brukar folk säga. Och med folk menar jag dom i min närhet, mina lärare, familj och andra runt omkring. De brukar säga att man får göra fel, då vet man att man gjort det och att man inte behöver göra samma fel igen. Dem brukar säga att man utvecklas med tiden, inte bara inom skola, utan inom allt. Man blir bättre med tiden. Man vänjer sig med tiden. Man lär sig med tiden.

Men jag vet inte om det är jag som är född baklänges, eller varför känns det som att jag går bakåt? I lågstadiet var jag hon som ville ha huvudrollen i julpjäsen. I mellanstadiet var jag hon som gärna dansade införklassen, och att ha nyhetsuppläsningen var 5e vecka var min höjdpunkt då jag fick läsa framför klassen. I högstadiet var inte redovisningar något större problem.

Men nu, vilket jävla skämt. Det rör sig något konstigt i min mage, mina ben vill typ inte stå, att kolla ner i bordet känns så mycket bättre än att kolla på mina klasskompisar, mina tankar tänker på något annat och min mun säger saker som inte riktigt hänger ihop, ibland kommer det samma ord ur min flera gånger på rad och jag förstår aldrig riktigt vad det är som händer.

Nu säger folk att det kallas nervositet och jag förstår precis lika lite som alltid.