Nu sitter jag här och har förjävligt mycket på hjärtat. Men eftersom det är påsk och Miss T. har inlett jakten på Prins Charmy, Mc.Dreamy, Drömpojken eller vad man nu vill kalla honom, så kanske jag ska fortsätta på det temat.

Jag ska berätta något för er. Jag väljer att kalla honom Demonen.
En gång i tiden var jag så kär, så kär att jag åkte till min Demon varje dag. Jag pratade med honom innan jag åkte dit, när jag var där och påvägen hem. Jag var så kär att om kvällarna när vi ringde och sa god natt ville vi inte lägga på. Så vi "sov med varandra" genom telefonluren och sen när jag vaknade om morgonen så var han där. Sen gick vi i skolan, olika skolor, men vi pratade i telefon eller på sms varje rast. Efter skolan existerade inget plugg utan det var hem och lämna böckerna och sedan snabbt iväg igen, till min Demon.

Den kärleken var så stark, att de kärlekar jag haft efter min Demon har inte varit lika starka Allt och alla har jämförts med Demonen. När jag var som mest kär i en annan kille så har det inte ens varit hälften så mycket som i Demonen.

Demonen och jag var inte utan varandra någon sekund, inte ens när han var utomlands. Då ringde jag till Egypten för 100kr/dag och han ringde för 200kr/dag.

Jag vet inte hur jag ska förklara för att få folk att förstå att det här är kärlek av bästa sort. Jag har aldrig kommit över min Demon, jag har alltid fallit tillbaka för jakten på Det Vi en gång hade. Jag har alltid velat gå tillbaka till det.

Men nu, nu har jag chansat. Jag har tackat nej till chansen att få uppleva allt det där igen och istället har jag gett mig in i något jag inte ens vet om jag kan få. Jag står som i kvicksand, antingen överlever jag det här eller så sjunker jag helt. Men nu har jag vågat, jag tog steget in till något som jag inte vet hur det kommer gå.

Önska mig lycka till.
Självklart fanns det mycket dåligt också, men det bleknar när kärleken tar över.
/C

Det är tur att ni alltid är där.