Hjärnkontoret är i full gång, Ida tänker så det knakar i fogarna, än en gång tror hon sig ha funnit svaret på frågan, som så många retat sig gallfeber på. Det är dags för en ny revolutionerande upptäckt att träda fram.
Hon ställer sig den en gång för alla igen;

Vad är det som gör vår art så speciell, jämtemot resten av djurvärlden?

Hon har funnit svaret, bara genom att tänka tror sig Ida Mellström Ericson funnit svaret.

Det är samvetet!

Har en katt ett samvete? Har en fågel ett samvete? En gris? En delfin?

Svaret är nej... Negativt.

Klart en hund kanske verkar ha samvete då han bajsat på golvet in till hallen, då han sitter där så oskyldigt och tittar upp på dig med de snällaste och finaste ögonen på jorden. Men ack nej, han är bara rädd för vad som komma skall då husse/matte upptäcker korven och ger sig den på att skälla på voffsingen! Han är rädd för bestraffningen, han känner inte medlidande för husse och matte vid upptorkningen av hans avföring, nejnej... Utan där sitter han å småler inombords, eller tänker på bolljäveln i trädgården utanför. Smavetet saknas...

Men ett sådant har ju vi!

Människans samvete, kanske vår största svaghet och vårt arts kommande undergång, men också det som fört oss framåt i utvecklingen. Vi tar hand om varandra, oftast... Ja alla kanske inte gör det, men det finns alltid några överutvecklade som har ett samvete, som tar hand om , och bryr sig om.

Ändå tror jag också att det är samvetet som är människans ondska. Vi ska alltid bry oss, lägga oss i och tro att vi kan ta hand om allt, för annars får vi ju detdär dåliga samvetet. Men gör vi inte mest egentligen dethela för oss själva? Att hjälpa andra är det en tvångstanke som motarbetar vår egen individs dåliga samvete..?
Jo, visst är väl denna egoism egentligen den värsta ondskan?

Att hjälpa någon för att slippa det dåliga samvetet... Jävla besserwisser!

// I